Följande saker har fått mig att gråta på senaste tiden:

You tube. Utbudet på filmer med tema RIP på youtube är väldigt stort och jag brukar i vanliga fall skratta åt dem (eftersom jag hade ett hjärta av sten), men en kväll satt jag och grät som aldrig förr. Det var rattfyllerister, plötsliga spädbarnsdödar, bilolyckor, självmord, cancer och en hel massa annat. Visste jag vem någon av dessa var? Nej. Grät jag? Ja.

Scrubs. Fråga mig inte hur jag kunde gråta åt en av historiens roligaste serier, men det var faktiskt en patient som dog.

Hell's kitchen. Rock och Bonnie gick till final, då brast det. Jag vet inte varför. Jag vet inte vem jag hejar på. Jag vet inte ens varför jag tittar på programmet.

Roomservice. Ärligt, hur fina blir inte rummen de gör om? Och hur glada blir inte ägarna när de kommer tillbaka och får se hur bra allt blev? Hur som helst är det svårt att hålla tårarna borta.

Jag känner att det måste få ett slut, jag är påväg att tömma hela mitt livslager av gråt. Från och med nu ska jag vara stenhård.

Eller vad fan.. Jag får väl gråta när jag vill? Ja, det tänker jag göra. Fast jag ska nog lugna mig litegrann.

Nu ska jag sova, jag måste nämligen vara på topp imorgon då jag och Björran drar till Paradisbadet och firar våran sista fredag som sjuttonåringar. Coolt.
Godnatt.

Nu är vi där igen. När jag läser det här vill jag ju inte göra annat än prova.

Jag sitter och tittar på fantastic four och jag ställer för hundrade gången i livet mig själv frågan vad säger de?

Jag talar om scenen där något inträffat som gör att hela stadens reportrar vill prata med en eller flera personer. Denna eller dessa personer går ute på gatan och reportrarna attackerar från alla håll med mikrofoner, inspelningsapparater och allt vad det nu är. Här kommer vi till det intressanta: vad säger reportrarna?

När man tittar på filmen förstår man ju självklart att de frågar en massa om det jättespännande som just hänt, men det som låter ju bara som ett enda tjatter. De kan säga precis vad som helst; åh jag är så kär i bengt ihihihii jag är kär i bengt jag vill pussa bengt har någon hört att jag är kär i bengt vavava?, jag är bajsnödig har någon hört att jag är bajsnödig vavava?, du är ful har du hört att du är ful vavava?, jag älskar att titta på sändingsuppehåll på the voice när rutan är helt svart det är jätte roligt hör ni det jätte kul vavava?, min favorit i backstreetboys har alltid var AJ fast alla andra var kära i Nick hör ni det? AJ är bäst hör ni vad jag säger vavava?, I'm not wearing any panties...

Det är intressant det där. Mycket intressant. Är det någon som spelat crazy reporter i en film eller känner någon som gjort det så vore jag tacksam om du hörde av dig. Eller om någon äger en ljud.. eeh.. grej som kan skilja på alla röster och på så sätt kan höra vad var och en säger. Jag tänker inte dö förrän jag fått veta vad man i regel säger som reporter på film. Ha ha, varför lät det som att jag snart skulle dö där? Men vad vet väl jag.. Jag kanske är död imorgon, det här kanske är mitt sista inlägg på den här bloggen. Ännu en intressant sak.

Nu ska jag somna (eller dö..?) till ljudet av långhåriga killar som spelar gitarr och skriker på tv:n. Jag tittar nämligen på Vh1 Rocks. Fråga mig inte varför, det är so not me. Godnatt.

Vänta.. Jag måste säga förlåt till killarna på tv:n. De skriker inte, jag har faktiskt hört värre. De sjunger bara väldigt... starkt. Godnatt igen.

Kolla på den här reklamen. Ser ni det gula strecket? Det är en sådan reklam som när man för pekaren över den så förvandlas pilen till en gul plutt, när man sedan rör den gula plutten runt i reklamrutan blir det ett streck efter den.
Jag älskar sånahär reklamer. Jag kan sitta i flera minuter och göra mönster; hjärtan, spiraler, stjärnor, skriva saker. Det är fantastiskt roligt. För att inte säga enastående.

Som ni kanske vet jobbar jag med att vända tillbaka dygnet. Tyvärr går det ganska dåligt, då jag är aspigg hela nätterna.

Då är det tur att jag har en syster som jag kan hålla vaken hela nätterna med Seinfeld, Jay Leno, David Letterman och andra godingar, som igår då jag var typ rekordpigg. Tillslut kände vi ändå att det var dags att knyta oss. Efter en halvtimme av total jätte-vakenhet skickade jag iväg ett sms till henne. Tydligen kunde inte hon heller sova, så vi ägnade någon timme åt att skicka sms, tills Lina kände att det faktiskt var dags att sluta ögonlocken på allvar. Jag mottog då detta meddelande:

"Nu ska jag fortsätta min dröm jag hade i natt, den var helt fantastisk! Jag drömde att jag och hela so you think you can dance gänget var nån slags fiskar, typ sjöjungfrur fast utan fena också levde vi inne på typ H&M, fast man kunde hoppa ner genom golvet och då kom man till ett helt underbart hav med en massa små fiskbilar och jättefina korallrev. Fantastiskt var det. God natt!"

Det var den fjantigaste drömmen jag hört.


P.S. Har ni sett det här barnprogrammet värsta vännerna? Det är sjukt bra! Tyvärr var sista delen idag, så ni har redan missat det. Men här kan ni kolla på det, dock bara från del 6. Det är nån jävla tönt-policy som svt håller på med. Vad är en policy förresten? Ha ha http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=93867&lid=puff_1178585&lpos=extra_0. Det handlar i alla fall om två barn som ger varandra uppdrag via mobilen, de vet inte vem den andra är. Det är lite vita stenen-style.

Nu ska jag och mitt barnvaktaroffer spela monopol.

Hon: Vänta.. vänta.. Har du tänkt betala med kort?

Jag: .. jaa...

Hon: Åh, det går inte. Det är något fel på våran sånhär kortläsar-grej

Jag: Okej, men kan jag lägga undan det här då, så går jag och tar ut pengar?

Hon: Jodå, vilket namn?

Jag: Schampi, det stavas S-C-H-a-m-p-i

Hon: Okej.

Jag tittar på lappen hon skrivit: Shampi. Hon är tydligen hörselskadad och hörde inte när jag stavade åt henne.

Hon: Eller ska det vara ett e här?

Jag: Ett e? Njäe, alltså..

Hon klämmer in ett e på lappen, det står nu Sheampi.

Jag: Alltså det spelar väl egentligen ingen roll, men det ska vara ett c mellan s:et och h:et. Och inget e någonstans. Men, ah, skit samma.

Hon: Jaha, såhär.

Jag börjar seriöst fundera på att skaffa hörapparat till människan då jag tittar på lappen och skådar ordet Shanti. Är hon fullkomligt efterbliven?

Jag: Ha ha ha! men..

Hon: Vadå? Blev det fel?

Jag: Jaa, eller nä. Vet du, jag heter Shanti! Jag kommer snart, hejdå så länge!

Det är för tillfället några saker som får mig att vilja leva lite mindre när jag tänker på dem. Jag misstänker att ni är intresserade, därför får ni dem här i en lista (utan inbördes ordning. Förresten, fan vad jag hatar när de alltid säger i tävlingar på tv att de "läser upp resultatet utan inbördes ordning". De slösar bara på tid, säg till när de läser upp resultatet i inbördes ordning istället så skulle världen få ut mer av sin livstid):

Jag pratar för mig själv. Det här är ett beteende jag tidigare endast stött på i samband med väldigt gamla eller fulla människor. Stunderna när jag kommer på mig själv med att stå och mumla är jag varken gammal eller full, utan helt vanlig. Fast helt vanlig är jag ju inte, eftersom jag pratar med mig själv. Självpratet, eller vad man nu ska kalla det, handlar mestadels om att jag berättar vad det är jag gör. Typ "Nu ska jag bara låsa upp den här cykeln... då ska vi seee..", "nu ska jag ta på mig skorna..", "dags att äta.." osv, ni fattar. Det här är inte bra, jag slösar ju typ på mina stämband.

Alla tar körkort. Egentligen är jag glad över detta, främst för att andelen människor i min bekantskapskrets jag kan utnyttja vad gäller skjuts ökar för varje vecka. Samtidigt känns det lite jobbigt att jag inte är påväg att ta ett eget körkort. Men jag jobbar ändå på saken, på torsdag ska jag till exempel ta min första körlektion. Fast teoriboken måste jag erkänna att jag aldrig öppnat. Dessutom splattade jag just en fjäril med den (jag vet att man inte får döda fjärliar för att de är fina, men den här var äcklig. Det var typ inte ens en riktig), vilket inte ökar lusten att ens röra i boken. Men jag ska. Så småning om.

Facebook förföljer mig. Alltså nu är det såhär, att jag har faktiskt klickat bort att jag vill ha mail varje gång något händer på facebook. Har det här hjälpt? Nej! Varje gång jag loggar in på min mail har jag minst tio nya från facebook. Ofta jag är intresserad av ett brev där det står att någon av mina vänner har gjort ett test för att få reda på vem denna är i Simpsonsfamiljen? Eller spelat ett nytt spel eller skrivit ett meddelande? Det märker jag ju för i helvete när jag loggar in. Seriöst, facebook, det är inte roligt längre.

Jag måste sova. Klockan är nu 02.32 och jag är inte det minsta trött. Dagen har just börjat. Det var längesedan jag vände såhär mycket på dygnet och det måste åtgärdas. Skolan börjar om en vecka och då ska jag vara på topp. Viktigt. Dessutom har mina föräldrar beslagtagit nässprayen, så jag har inget att göra när jag inte kan sova. Elleerrrrrr.... ska jag säga en hemlig grej? Jag har en nässpray!!! Fast jag har inte använt den än, jag måste ju lära mig att motstå. Fast vi får se vad som händer ikväll. Jag är ju som sagt väldigt pigg, vilket ofta resulterar i sömnproblem..

Godnatt.

Från torsdag förra veckan till igår spenderade jag tillsammans med min familj i Stockholm. Detta är vad jag har gjort under resan:

Slösat pengar. Självklart, vad gör man annars när man är borta, speciellt i Stockholm? Eller slösa är väl egentligen fel ord, jag skulle nog vilja kalla det för att investera.

Ätit. Ja, jävlar vad här har ätits. Favoriten var en helt stört jättecool (jag måste för övrigt sluta säga att saker är coola, det låter ocoolt) restaurang med thaimat. Det var liksom som en djungel med en massa lampor i olika färger och träd och självlysande stjärnor. Och kan ni gissa vad man satt och åt i då? En fucking bungalow! Alltså hör (läser) ni vad jag säger (skriver)?!?!?! Man satt i en egen bungalow och åt! Det var helt sjukt mysigt! Och vill ni höra hur toaletten såg ut då? Jo, först gick man liksom genom hela djungelrestaurangen, sedan över en bro med vatten under. I vattnet var det fiskar! Riktiga fiskar! Hur som helst, toaletten. Det var liksom en massa sådana här krossade glasgrejer, typ mosaik överallt. Och kranen sedan! Man vred på en kokosnöt när man satte igång vattnet. Helt sjukt. Dessutom luktade tvålen jättegott.

Favorit nummer två (även om den var långt ifrån den helt extremt otroligt fatastiska upplevelsen på thairestaurangen) var självklart frukosten. Jag förstår inte det här med hotellfrukost, då jag vanligtvis äter typ ett halvt knäckebröd till frukost. När det gäller hotellfrukost däremot, så tar det aldrig slut. Men är det inte sjukt gott? Vava? Är det inte? Joho.

Simmat. Tillsammans med mina systrar har jag varje dag hängt i hotellpoolen där vi tränat på att simma som sjöjungfrur. Alltid bra att kunna, liksom. Men vet ni hur svårt det är? Alltså det är fan inte lika lätt som när man gjorde det i lågstadiet. Det är skitsvårt. Förresten, detta skedde endast då vi var ensamma, lite vett har vi ju i skallen. Nu får ju tyvärr många reda på det ändå, i och med att jag berättar det här.

Knäckt. Jag måste seriöst sluta knäcka alla mina knäckbara kroppsdelar. Det är fingrarna, handlederna, armbågarna, knäna, tårna och fotlederna (eller vad heter det? Vrister? Men ni vet, benens motsvarighet till handled). Detta tar nämligen upp en stor del av min vakna tid, dessutom är det väldigt ocharmigt, fortsätter jag såhär så blir jag aldrig gift.

Återupplevt barndomen. De som känner mig vet att jag inte drar mig för att vara barnvakt och titta på bolibompa en hel kväll, så det här var väl egentligen ingenting jag fick återuppleva eftersom jag anser att jag fortfarande befinner mig i den fina barndomens år. Vi åkte nämligen  till Junibacken, där jag sprang runt i Villa villekulla och åkte sagotåget (som var helt fantastiskt!). Sedan tittade vi på en Pippiteater. Jag passade även på att titta in i Pettsons, mumintrollens och Alfons hus. Sedan åt jag Pippis pannkakor mer sylt och grädde.

Gråtit. Jag tror det var gårdagsnattens brist på sömn som gjorde att jag av någon konstig anledning började gråta när en liten kille sprang fram och kramade Pippi och piratena efter teatern. Seriöst, det är ju inte friskt. Att gråta för en sådan sak alltså, inte att krama Pippi.

Kollat på dinosaurier. Vi var på cosmonova, kollade på en sådan där film. Fast det var faktiskt en 3D-film, så det var lite extra coolt. Sedan kollade vi på dinosaurieskelett. Det vanliga, ni vet.

Varit barnslig igen. Självklart besökte vi även Gröna lund där jag, förutom att åka karuseller
(ursäkta, men kvasten? Kan dom speeda upp farten lite eller?), inhandlade en
Slush i ett jättestort glas som jag, Matilda Schampi snart 18 år, gick runt och bar
 på. Jag och hundra 3-7 åriga barn. Men gott vare!

Inget bra på tv, vilket innebär att det är läge för en film.

Känner efter vilket humör jag är på. Det skulle vara skönt att gråta som fan, så jag väljer A walk to remember. Jag gråter alltid innan hon dött eller ens berättat att hon ska dö. Men så kommer jag plötsligt på att den egentligen suger, så jag kliver upp från soffan och tar beslutet the notebook istället. Sätter mig tillrätta och kommer plötsligt på att jag hatar scenen när de börjar storbråka och mamman som gömmer breven. Kliver därför upp från soffan igen, funderar en stund och sätter igång Juno. Sätter mig i soffan och kommer plötsligt på att jag inte orkar med Juno. Inga graviditeter ikväll. Jag reser mig därför för tredje gången upp ur soffan och bestämmer mig för att Kill bill är kvällens slutgiltiga val. Halvvägs genom den tre-stegs-långa vägen till soffan stannar jag upp och kommer på att så är inte alls fallet. Jag vill inte titta på Kill bill (utom möjligtvis scenen i tvåan när hon kör den där hjärt-stoppar-döds-pickar-grejen på Bills bröst. Helt fantastiskt coolt. Jag ska träna in den och köra på någon som inte förtjänar att leva). Jag vänder mig åter till filmhyllan och ser Meangirls. Aha, tänker jag. Perfekt. Synd bara att den snygga killen i filmen inte är jättesnygg, men det funkar. Jag sätter igång meangirls och är just påväg att slappna av, när jag ser Dum och dummare i hyllan. Jävlar i helvete tänker jag. Mina snart 18-åriga (!!!!!!!!!!!!) ben börjar bli för gamla för detta rännande fram och tillbaka. Jag får nöja mig med Meangirls.

Minuterna tickar på filmen, men jag kan inte sluta snegla på den ljuvliga omslaget med texten Dumb & Dumber. Då slår det mig att barnen i fattiga länder måste gå upp skittidigt och plocka bomull. Klarar de det, så klarar jag det här.

Nu ligger jag här och skrattar för mig själv. Jim Carrey funkar alltid och jag ångrar mig aldrig. Godnatt, så länge.