Inget bra på tv, vilket innebär att det är läge för en film.

Känner efter vilket humör jag är på. Det skulle vara skönt att gråta som fan, så jag väljer A walk to remember. Jag gråter alltid innan hon dött eller ens berättat att hon ska dö. Men så kommer jag plötsligt på att den egentligen suger, så jag kliver upp från soffan och tar beslutet the notebook istället. Sätter mig tillrätta och kommer plötsligt på att jag hatar scenen när de börjar storbråka och mamman som gömmer breven. Kliver därför upp från soffan igen, funderar en stund och sätter igång Juno. Sätter mig i soffan och kommer plötsligt på att jag inte orkar med Juno. Inga graviditeter ikväll. Jag reser mig därför för tredje gången upp ur soffan och bestämmer mig för att Kill bill är kvällens slutgiltiga val. Halvvägs genom den tre-stegs-långa vägen till soffan stannar jag upp och kommer på att så är inte alls fallet. Jag vill inte titta på Kill bill (utom möjligtvis scenen i tvåan när hon kör den där hjärt-stoppar-döds-pickar-grejen på Bills bröst. Helt fantastiskt coolt. Jag ska träna in den och köra på någon som inte förtjänar att leva). Jag vänder mig åter till filmhyllan och ser Meangirls. Aha, tänker jag. Perfekt. Synd bara att den snygga killen i filmen inte är jättesnygg, men det funkar. Jag sätter igång meangirls och är just påväg att slappna av, när jag ser Dum och dummare i hyllan. Jävlar i helvete tänker jag. Mina snart 18-åriga (!!!!!!!!!!!!) ben börjar bli för gamla för detta rännande fram och tillbaka. Jag får nöja mig med Meangirls.

Minuterna tickar på filmen, men jag kan inte sluta snegla på den ljuvliga omslaget med texten Dumb & Dumber. Då slår det mig att barnen i fattiga länder måste gå upp skittidigt och plocka bomull. Klarar de det, så klarar jag det här.

Nu ligger jag här och skrattar för mig själv. Jim Carrey funkar alltid och jag ångrar mig aldrig. Godnatt, så länge.