Det står ganska stilla på kaffegillarfronten. Jag har kommit till en punkt där det går att dricka en mugg, men det är inte det minsta njutningsfullt.
Idag skulle jag göra caffelatte-matilda-specialare. Jag hällde upp en halv mugg med kaffe och fyllde sedan på med vanlig och skummad mjölk. När det sedan var dags för slutfinishen; mammas magiska chokladpulver så råkade jag vända hela burken uppochner på spisen. Det kändes rätt jobbigt, men jag ropade på Vilma, så kom hon och dammsög upp allt medan jag tog det sista som fanns kvar som topping på min kaffedrink. Den var väl sådär, men jag fick ner halva.
Jag måste klara det här.

Ibland har man en liten låda i handen med saker som man aldrig använder. Så är det dags att städa och lådan får inte plats någonstans, därför stoppar man undan den i någon liten håla i sitt rum och den glöms bort.
Åren går och så en dag hittar man den lilla lådan och det så betydelselösa innehållet har förvandlats till en liten skatt. Man sätter sig ner och tar en minut eller två åt att minnas vilken historia sakerna i lådan har.

Det här suddet till exempel, det satt en gång i en suddpenna. Varje sudd var i olika färger med en boll på varje sudd. Det här suddet hade en från amerikansk fotboll, en annan minns jag hade en baseball, en annan en tennisboll. 
Alla hade suddpennor. Suddpennor var the ultimate sudd när jag var ung. De rika föräldrarna hade kostat på sina barn suddpennor med lukt, jag vill minnas att dem var ljuvliga. Tyvärr var det sällan sudden var speciellt bra, de färgade ofta av sig och var i de värsta fallen lite för hårda så blyertsen bara smetades ut. "Men åh!!" sa man för sig själv och gick och hämtade ett vanligt vitt sudd. Men suddpennan skulle alltid finnas där som en trygghetens tyngd i pennfodralet. Den var något speciellt, dendär suddpennan.

Jag hittade just en mapp i datorn som innehöll en bild på en ful blomma. Jag vet inte var den kommer ifrån, men det kändes i alla fall onödigt att ha kvar den. Jag klickade därför på delete och skylten "det går inte att göra något" kommer upp. Vadå "går inte att göra något"?! Det är väl klart som fan att det går att göra något?! Det är väl bara att ta bort mappen, dumskalle.

Idag såg jag en kvinna med grönt ansikte. Och jag menar alltså grönt, inte typ en liten touch av grönt. Hon hade även gröna händer och gröna ögonvitor (ögongrönor?). Det var svårt att låta bli att titta på henne, men jag var ganska duktig.
Finns det någon überallmänbildad människa där ute som kan berätta vad denhär människan led av så vore jag tacksam. Hon måste nämligen ha lidit av någon sorts sjukdom.
Här har ni en beskrivning på symptomen: Grön hudfärg i ansiktet (alltså grönnnnttttt, jag lovar!!!!), gröna händer, gröna ögonvitor (.. eller grönor..), supersmal, ljus röst (i och för sig kan man ha ljus röst ändå, men det kan ju vara ett symptom så jag skriver ner det för säkerhets skull).
Ja, i övrigt var hon nog ganska vanlig.
Alltså jag måste få veta vad felet var. Och jag lovar att hon inte hade typ målat sig i ansiktet, ofta en 45-årig tant målar sig i ansiktet och går in på dressmann och köper en skjorta.
Jag har försökt hitta sjukomen på internet och har sökt som en galning på google, ni behöver inte prova med Sjukdom + grönt ansikte, Grön i ansiktet, Grön + sjukdom, Symptom + grön eller Green monsterwoman at Dressmann.

Mitt mål är att ha svaret innan måndag och jag hör av mig så fort jag får veta!

Den sista lunchen i min Dressmannkarriär tillbringades i Maxis korv.. kooorv.. jamen nivet, där man köper korv. Jag åt alltså korv till lunch. Hur som helst satt jag där i påskfriden (naaaat, det sprang runt påskkärringar i alla åldrar och handlade mat. det förekom även vanliga människor som var minst lika stressade) och plötsligt kommer det en man och sätter sig bredvid mig. I sin korvlåda, eller vad jag nu ska kalla den för har han två grillkorvar och en rejäl (och nu menar jag rejäl!) hög med räksallad. Alltså vi snackar typ tre decilliter. Han måste ha betalat extra för att få dendär högen.
Först tänker jag "vad i helvete, vilket fucking jävla berg med räksallad!!!!!!!" Men sedan tänker jag "äh, det är ju faktiskt påsk, då får man unna sig lite". Jag fortsätter att äta min korv och dinglar lite med benen.
Så plötsligt får jag syn på det; Prästbandet! Killen är ju präst!! Får man äta sådär mycket räksallad om man är präst?! Alltså jag menar, ska man liksom inte vara ett gott föredöme för alla guds barn när man är präst? Det är väl typ en av huvuduppgifterna? Nu kan ju folk tro att det är okej att äta sådär mycket räksallad. Det är ju typ syndigt.
Ja, jag säger då det.

Jag har just kommit hem från en wonderful fjällenresa med familj och kusiner. På vägen dit roade jag och Lina oss med att övertala Vilma att det bodde björnar i skogen utanför vårat hus.

- Vilma, det finns ju björnar i skogen där vi bor.
- Nää, det gör det inte!! Pappaaaa....

- Men pappa måste ju säga nej bara för att du inte ska bli rädd.

- Näe. Pappa, att det inte finns björnar i våran skog?

- Nä, dem har ju alla varulvar ätit upp.


Han är allt fin, min pappa.

Så var min första dag på Dressman avklarad.
Morgonen flöt på bra, ändå tills jag satte på mig min ring. Tyckte att det gick lite småtrögt, men jag tänkte att "vad fan, fingret är bara lite svullet på morgonen". När jag sedan hade haft på mig ringen i ca 10 sekunder kände jag att det var påväg att explodera. Jag fick panik och beslutade mig för att ta av den. Jag slet som aldrig förr, men ringen satt där den satt. Jag skrek åt pappa att han skulle ta av mig den, men han sa bara
- Men sluta, du kommer ju försent. Du får väl ta av den sedan.
Men så såg han mitt finger som nu skiftade i blått. Han tog tag i ringen och försökte få av den. Jag ville bara gråta, dels över att jag skulle behöva amputera bort mitt finger och dels för att jag skulle behöva förklara att mitt finger fastnade i en ring när jag kom försent.
Vi hade nu kämpat i en kvart och jag började på allvar ge upp hoppet om att mitt finger skulle sitta kvar i slutet av dagen. Men så plötsligt kom pappa på den briljanta idén att tvåla in fingret, för att ringen bara skulle slinka av. Men icket. Han fick dra ganska länge och jag fick skrika ganska högt innan de ploppade av. Mitt finger var nu lila och tjockt som fan, men ringen var borta och jag var redo för nya utmaningar på Dressman.

När jag kom till Dressman (prick tio! Jag kom i tid!!) så var alla supppppersnälla och jag var supppppperduktig hela tiden. Jag har bland annat fått byta kläder på en skyltdocka (askul! som en megastor barbie!) och sortera slipsar efter hur mörka och ljusa dem var (fuck vad tråkigt tänker ni, men för mig som typ lever för att sortera grejer, så var det rena paradiset). En av de viktigaste reglerna de har i butiken är att man måste vara superdupermegatrevlig hela tiden och säga hej till alla så snabbt som möjligt.
Såhär har jag sett ut hela dagen och det är även hur jag kommer att se ut de kommande två veckorna:  Trevlig, inte sant?

Tjiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnnnnnnggggggggggggggg

Bland de fulaste skyltar en affär kan ha är en neonskylt. Något som är ännu fulare är att ha en neonskylt där en eller flera bokstäver inte lyser.

Har du inte sett att den är trasig? Det har du visst, en såndär skylt syns ju på typ 2 mils avstånd.

Orkar du inte laga den? Är det jobbigt att lyfta en telefonlur och ringa en neonskylts-lagar-gubbe? Jag kan ringa åt dig, dumskalle.

Har du inte råd att laga den? Varför skaffade du en ful neonskylt om du inte har råd att laga den? Trodde du att den skulle hålla i all evighet eller?

Laga era fucking skyltar, annars kommer jag personligen och skruvar ner dem.

Bland de fulaste skyltar en affär kan ha är en neonskylt. Något som är ännu fulare är att ha en neonskylt där en eller flera bokstäver inte lyser.

Har du inte sett att den är trasig? Det har du visst, en såndär skylt syns ju på typ 2 mils avstånd.

Orkar du inte laga den? Är det jobbigt att lyfta en telefonlur och ringa en neonskylts-lagar-gubbe? Jag kan ringa åt dig, dumskalle.

Har du inte råd att laga den? Varför skaffade du en ful neonskylt om du inte har råd att laga den? Trodde du att den skulle hålla i all evighet eller?

Laga era fucking skyltar, annars kommer jag personligen och skruvar ner dem.

Våran skola har en APUsamordnare, något som tydligen är jättecoolt för det är en sådan sak rektorn alltid tar upp när han vill locka elever att börja. Hon har i uppgift att ordna APU-plats åt alla bortskämda elever som inte orkar ta tag i något själva, till exempel jag. (för er nötter som inte fattar vad APU är, så kan jag berätta att det är samma sak som PRAO). Hon heter APU-Lotta. Inte bara Lotta, utan APU-Lotta.

APU-Lotta och jag har blivit lite homiesar på senaste tiden, jag var nämligen jättejobbig med henne veckan innan lovet. Jag är så himla trött på att (tro det eller ej) sitta vid datorn och göra grejer hela tiden, så jag gick till APU-Lotta med mycket bestämda steg och sa:

-         Jag tänker inte vara på en tidning!

APU-Lotta försökte först vara snäll och skrattade lite, men då hon såg mörkret i mina ögon stelnade leendet genast.

-         Okej, vad hade du tänkt dig då..?

-         Jag vet inte, men jag ska inte vara på en tidning!!!

-         Nähää, men varför inte det?

-         Jag vill inte. Jag var på en tidning förra APU:n och jag orkar inte göra en massa sånadär mediagrejer.

-         Okej, men är du inte intresserad av att göra något annat än skriva då?

-         Nej. Eller jag tycker det är roligt med rörlig bild också, men jag vill inte vara på något sånt ställe heller.

-         Okej, men vad har du för intressen? (där har vi den fruktansvärda frågan igen!)

-         Nej, det är det som är felet med mig. Jag har liksom inga speciella intressen.

-         Okej, då blir det ju lite svårt.

-         MEN GE MIG BARA VAD SOM HELST! ICA, EN KLÄDAFFÄR, ETT CAFÉ! VAD SOM HEEELST, MEN INTE EN TIDNING!!!!

-         Jamen tänk om det blir jättefel och du tycker att det är skittråkigt? (coolt uttryck för en 40 plusare)

-         Det kan inte bli fel, bara jag slipper tidningen.

-         Okej, men annars tar ju Bildmuseet emot praktikanter.

-         Sanna sa att det sög.

-         Nämen! Det suger inte! Sanna hade bara lite otur (sure). Sedan har vi ju Umeå teaterförening.

Här stannade nästan mitt hjärta. Ida var nämligen på den här rackarns teaterföreningen förra gången och alla var supergamla och hon hade fått kopiera papper hela veckorna. Det verkar ha varit den värsta tiden i hennes liv. (Linda och Martina hamnade där istället. Synd för dem, tur för mig.)

APU-Lotta försökte sedan få ur mig en massa information om var jag ville vara. Tex försökte hon övertala mig till att praoa på Inside. En tidning som våran klass satt och gapskrattade åt förra året på grund av alla extrema stavfel och annat. Hon lyckades inte.

Efter många diskussioner var jag tvungen att gå för att inte komma försent till matten (always on time) och lämnade henne med;

-         Inte en tidning!

Lotta kom sedan i fredags och pratade med klassen. Alla hade fått sina APU-platser utom jag. Jag har nämligen varit under bevakning ända fram tills idag. Jag är lite osäker på vad det betyder, men skit samma.

Idag ringde det sedan ett mystiskt nummer till min telefon och i luren var APU-Lotta. Hon meddelade att min bevakningstid var fullbordad och jag var mogen att få veta min APU-plats. Här kommer det: Jag ska spendera de kommande två veckorna på Dressman på Strömpilen. Intressant, intressant.

Beskedet kom för ca en och en halv timme sedan och jag har fortfarande inte riktigt hunnit smälta det hela, men jag tror att vi kan få en härlig stämning där borta. Självklart har jag ringt till chefen och berättat att jag finns. Hon lät snäll och sa att hon knappt kan vänta på att få träffa mig. Eller inte riktigt, men jag läste lite mellan raderna.

Dock återstår två problem, Ett: Hur i hela friden ska jag ta mig till Strömpilen?! Och två: var fan ligger Dressman?

Först droppar det lite, sedan minskar avståndet mellan dropparna och det börjar porla tills det droppar igen och det blir tyst.
Någon kissar och det hörs långa vägar. Då blir jag alltid lite fnissig.