Så var min första dag på Dressman avklarad.
Morgonen flöt på bra, ändå tills jag satte på mig min ring. Tyckte att det gick lite småtrögt, men jag tänkte att "vad fan, fingret är bara lite svullet på morgonen". När jag sedan hade haft på mig ringen i ca 10 sekunder kände jag att det var påväg att explodera. Jag fick panik och beslutade mig för att ta av den. Jag slet som aldrig förr, men ringen satt där den satt. Jag skrek åt pappa att han skulle ta av mig den, men han sa bara
- Men sluta, du kommer ju försent. Du får väl ta av den sedan.
Men så såg han mitt finger som nu skiftade i blått. Han tog tag i ringen och försökte få av den. Jag ville bara gråta, dels över att jag skulle behöva amputera bort mitt finger och dels för att jag skulle behöva förklara att mitt finger fastnade i en ring när jag kom försent.
Vi hade nu kämpat i en kvart och jag började på allvar ge upp hoppet om att mitt finger skulle sitta kvar i slutet av dagen. Men så plötsligt kom pappa på den briljanta idén att tvåla in fingret, för att ringen bara skulle slinka av. Men icket. Han fick dra ganska länge och jag fick skrika ganska högt innan de ploppade av. Mitt finger var nu lila och tjockt som fan, men ringen var borta och jag var redo för nya utmaningar på Dressman.

När jag kom till Dressman (prick tio! Jag kom i tid!!) så var alla supppppersnälla och jag var supppppperduktig hela tiden. Jag har bland annat fått byta kläder på en skyltdocka (askul! som en megastor barbie!) och sortera slipsar efter hur mörka och ljusa dem var (fuck vad tråkigt tänker ni, men för mig som typ lever för att sortera grejer, så var det rena paradiset). En av de viktigaste reglerna de har i butiken är att man måste vara superdupermegatrevlig hela tiden och säga hej till alla så snabbt som möjligt.
Såhär har jag sett ut hela dagen och det är även hur jag kommer att se ut de kommande två veckorna:  Trevlig, inte sant?

Tjiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnnnnnnggggggggggggggg