Jag och Lina var ute och plockade blåbär. Plötsligt kom det fram ett filmteam från mitt i naturen och frågade om jag kunde rycka in för ordinarie programledare som fått akut diarré. Klart man ställer upp.

Tar över datorn efter att Lina har suttit vid den. Ska byta låt på Spotify och min blick råkar svepa över senast sökta ord:



Oookej... Detta är antingen ett tecken på psykisk sjukdom eller att man helt enkelt har väldigt, väldigt tråkigt.

PS. Rubriken: Nice med Z och inte Nisse med Z

Missbruk av namnet Karin i förra inlägget: 7 gånger.

I fredags var jag och Tobias chaufförer åt hans föräldrar, vilket innebär att vi får låna hans pappas bil. Den är jättesnabb, jättebra, jätte... cool. Ärligt talat fattar jag ingenting av såntdär, men tydligen är den fantastisk. Hur som helst beslutade vi att ta en sväng förbi Karin på Max och hälsa på.
Karin har pratat om en fantastisk skapelse som heter Lyxshake, självklart var vi tvungna att testa.


Här gör Karin i ordning shaken. Hon var jätteduktig och jättesnabb. Precis som man ska vara på Max.



Så här ser Karin alltid ut innan hon lämnar maten till kunderna:




Här kan ni se vad vi tyckte om Lyxshaken:



Seriöst hur god som helst. Under analysen kom vi fram till att det var jordgubbsmilkshake med RIKTIGA!!!! jordgubbsbitar och såndär ljuvlig sprutgrädde på toppen. Helt fantastisk.
Och vilket jobb av Karin. Helt fantastiskt.

Ska ni förresten köpa hamburgare av Karin på Max någon gång så är det bra om ni beställer
4-5 dressingar också, då får hon nämligen mer betalt och det vill vi. Jag brukar ta smält ost, den är godast plus att Karin blir glad. Hejdå!

Vilma och hennes två kompisar bad om att få baka chokladbollar. Klart de fick göra det.

När det var färdigbakat fick vi övriga en sträng tillsägelse om att inte smaka de små bollarna. Jag och Lina tänkte vara busiga och smaka varsin, det är ju ändå ingenting som märks såvida de inte räknat dem, men herregud barnen är 8 år gamla.. 
Vi öppnade kylskåpsdörren, tittade på fatet med chokladbollar, tittade sedan på varandra. Vi hade båda just insett att en tjuvning definitivt skulle märkas i det här fallet.

Vem fan är T?!

Jag skulle just gå in på min nya favoritblogg, 1perdag.blogspot.com, men råkade visst skriva bögspot istället. Det var kul. Hehe.

Jag mötte en man när jag var påväg hem från träningen ikväll. Mannen åkte rullskidor iförd fladdriga adidasbyxor, reflexväst och... badmössa? simmössa? Vad heter det? En såndär tight mössa som simmare klämmer in skallen i.

Varför? Myzko

En av mina mycket ärofyllda uppgifter på Jobbet är att mata fiskarna i det stora akvariet. Fast egentligen är det nog snarare en pool, men skit samma.
Här är en bild på den om det är någon som undrar hur en fiskpool ser ut:



Hur som helst; i poolen bor det en massa gula och orangea fiskar och en svart fisk, den så kallade "svarta fisken". Tre dagar i veckan är det matdag för de små firrarna. En dag i veckan ska svarta fisken ha två frön som finns i en hemlig påse. Inga problem så långt tänker ni. Det finns dock ett problem, den svarta fisken trivs på botten och fattar inte att fröna ska ätas - det gör däremot de orangea rackarna. I raketfart simmar de och slurpar i sig fröet i ett litet nafs. Fröet behöver knappt nudda vattenytan innan en stor guldfiskkäft är där för att få sig ett frö-mål. Jag är i ärlighetens namn rädd för att bli biten.
Det enda sättet att få svarta fisken att äta fröna verkar vara att ta den runt magen, för att sedan trycka in det i munnen med våld. Är det någon som har andra förslag? Jag är tacksam för förslag.


En av de orangea fiskarna.... Kanske lite otydligt.

Idag har jag jobbat och duschat. Hejdå.

Jag sitter framför datorn och klickar runt. Öppnar mailen, inte så mycket spännande. Däremot har jag fått ett enastående erbjudande om att göra min egen fotobok. Eftersom kvällen är fri, så klickar jag på länken och sätter igång skapandet av fotoboken.


Jag blir lite lätt förbryllad när programmet laddar och denna ruta ploppar upp:

Alla gör vi misstag, jag förstår ju ändå att jag snällt ska sitta och vänta några sekunder medan sidan laddar. Jag tar ett djupt andetag och ser förbi den språkliga synden, för att fortsätta mitt pyssel med fotoboken.

Det är nu dags att välja layout på boken. Det ska återigen laddas och jag får mig en lättare chock när ännu ett fel uppdagar sig:



Den här gången gör texten mig en aning förbryllad. Ska jag inte stänga min webbläsare? Eller borde jag kanske göra det? Min första fråga är egentligen varför jag skulle få för mig att stänga webbläsaren? Mycket märkligt. Jag tar ändå beslutet att följa min magkänsla och stänger inte av webbläsaren.

Dags för designval, men vad är nu detta? Ännu en ruta med språkliga felaktigheter:



Min förvirring är nu total. Vad vill de säga mig? Av ren chansning klickar jag på MANUELLT. Automatiska val skapar bara en massa skit.


Jag ska sedan gå vidare med min bok, men det går inte. Jag har fastnat i det värsta träsket av dem alla; svenskaträsket. Jag förstår inte hur jag ska gå vidare, suckar djupt och klickar på krysset. Gah.

Hörrni, jag ska göra en hemlig grej. Jag ska börja blogga igen, men bara i hemlighet. Det blir sådan rackarns uppståndelse annars, jag är ju så sjukt poppis.
Dock kan jag inte lova någon varje-timme-uppdatering, för då kommer inte det här att funka. Jag ska ta det i min egen takt.
Men jag är taggad. Sugen. Laddad. Kraftfylld. Pumpad. Jag är on fire helt enkelt. Vi ses!

Det är med tårar i ögonen jag härmed meddelar att jag lägger ner den här bloggskiten. Jag orkar inte mer. Jag brinner inte längre för bloggandets konst. Jag gav mig själv en sista chans, men den tog jag uppenbarligen inte.

Kanske kommer jag tillbaka nästa vecka, om någon månad eller om ett år. Kanske kommer jag inte tillbaka alls.

Hur som helst vill jag tacka er för en trevlig tid, den har verkligen varit fin. Jag sparar bloggen för att ni ska kunna gå tillbaka och läsa, skratta, gråta, våndas och roas av mina tidigare inlägg.

På återseende kära vänner.

/Matilda Schampi, före detta bloggare