Våran skola har en APUsamordnare, något som tydligen är jättecoolt för det är en sådan sak rektorn alltid tar upp när han vill locka elever att börja. Hon har i uppgift att ordna APU-plats åt alla bortskämda elever som inte orkar ta tag i något själva, till exempel jag. (för er nötter som inte fattar vad APU är, så kan jag berätta att det är samma sak som PRAO). Hon heter APU-Lotta. Inte bara Lotta, utan APU-Lotta.

APU-Lotta och jag har blivit lite homiesar på senaste tiden, jag var nämligen jättejobbig med henne veckan innan lovet. Jag är så himla trött på att (tro det eller ej) sitta vid datorn och göra grejer hela tiden, så jag gick till APU-Lotta med mycket bestämda steg och sa:

-         Jag tänker inte vara på en tidning!

APU-Lotta försökte först vara snäll och skrattade lite, men då hon såg mörkret i mina ögon stelnade leendet genast.

-         Okej, vad hade du tänkt dig då..?

-         Jag vet inte, men jag ska inte vara på en tidning!!!

-         Nähää, men varför inte det?

-         Jag vill inte. Jag var på en tidning förra APU:n och jag orkar inte göra en massa sånadär mediagrejer.

-         Okej, men är du inte intresserad av att göra något annat än skriva då?

-         Nej. Eller jag tycker det är roligt med rörlig bild också, men jag vill inte vara på något sånt ställe heller.

-         Okej, men vad har du för intressen? (där har vi den fruktansvärda frågan igen!)

-         Nej, det är det som är felet med mig. Jag har liksom inga speciella intressen.

-         Okej, då blir det ju lite svårt.

-         MEN GE MIG BARA VAD SOM HELST! ICA, EN KLÄDAFFÄR, ETT CAFÉ! VAD SOM HEEELST, MEN INTE EN TIDNING!!!!

-         Jamen tänk om det blir jättefel och du tycker att det är skittråkigt? (coolt uttryck för en 40 plusare)

-         Det kan inte bli fel, bara jag slipper tidningen.

-         Okej, men annars tar ju Bildmuseet emot praktikanter.

-         Sanna sa att det sög.

-         Nämen! Det suger inte! Sanna hade bara lite otur (sure). Sedan har vi ju Umeå teaterförening.

Här stannade nästan mitt hjärta. Ida var nämligen på den här rackarns teaterföreningen förra gången och alla var supergamla och hon hade fått kopiera papper hela veckorna. Det verkar ha varit den värsta tiden i hennes liv. (Linda och Martina hamnade där istället. Synd för dem, tur för mig.)

APU-Lotta försökte sedan få ur mig en massa information om var jag ville vara. Tex försökte hon övertala mig till att praoa på Inside. En tidning som våran klass satt och gapskrattade åt förra året på grund av alla extrema stavfel och annat. Hon lyckades inte.

Efter många diskussioner var jag tvungen att gå för att inte komma försent till matten (always on time) och lämnade henne med;

-         Inte en tidning!

Lotta kom sedan i fredags och pratade med klassen. Alla hade fått sina APU-platser utom jag. Jag har nämligen varit under bevakning ända fram tills idag. Jag är lite osäker på vad det betyder, men skit samma.

Idag ringde det sedan ett mystiskt nummer till min telefon och i luren var APU-Lotta. Hon meddelade att min bevakningstid var fullbordad och jag var mogen att få veta min APU-plats. Här kommer det: Jag ska spendera de kommande två veckorna på Dressman på Strömpilen. Intressant, intressant.

Beskedet kom för ca en och en halv timme sedan och jag har fortfarande inte riktigt hunnit smälta det hela, men jag tror att vi kan få en härlig stämning där borta. Självklart har jag ringt till chefen och berättat att jag finns. Hon lät snäll och sa att hon knappt kan vänta på att få träffa mig. Eller inte riktigt, men jag läste lite mellan raderna.

Dock återstår två problem, Ett: Hur i hela friden ska jag ta mig till Strömpilen?! Och två: var fan ligger Dressman?