Jag tänkte berätta om min fantastiska dag hittills:
Vaknar klockan nio i tron om att min käre far ska skjutsa mig till skolan. Tittar ut genom fönstret där snön flyger åt alla håll och tänker "holy, macarony! Tur att jag slipper åka buss i dehär vädret!"
Jag vrider sedan huvudet lite åt höger och får syn på carporten. Den TOMMA carporten! Efter två sekunder av panik tänker jag "äsch, pappa är säkert bara och handlar eller nåt" (det är alltså vad man gör klockan nio på morgonen...........).
Jag kliver sedan upp i lugn och ro, ställer mig framför spegeln och kollar om jag blivit tjockare under natten. Jag skämtar, det gjorde jag inte alls. Jag vet inte ens varför jag skrev det, det kändes bara som ett bra läge. Hur som helst, så ställer jag mig framför spegeln och tittar på mitt hår. "Aah, skönt. Håret är tiptop, då slipper jag tvätta det idag. Då hinner jag titta lite extra länge på morgonbolibompa", tänker jag och går för att äta frukost.
Plötsligt hör jag steg bakom mig och jag vänder mig om. Och vem står där, om inte självaste pappa? Min hjärna blir som ett enda virrvarr. Var inte han och handlade? Jag frågar med extrem oro i rösten
- Men, men, men.. Var är bilen?
- Den har mamma.
- Vvvvvvvaaaaaaa?, säger jag. Men du ska ju skjutsa mig till skolan!!!
Det här var tydligen en plan som jag hade glömt dela med mig av till pappa. Jag beslutar att vara arg på pappa resten av dagen och lyckas ganska bra. (Om ni undrar varför jag inte bara satte mig på en buss så var det för att den hade jag redan missat när jag tänkte åka bil och eftersom jag bor i bushen så går det typ en buss per årtionde).
Nästa lektion börjar 12.05 och jag beslutar för att ta bussen som går 11.30.
När det är dags att ge sig av klär jag på mig och öppnar dörren (som för övrigt typ flyger iväg med vinden) och inser att om jag vill se ut som en superstar när jag kommer fram till skolan, så kan jag inte gå ut utan mössa på skallen. Jag springer tillbaka in i huset och letar som en crazybitch efter den enda mössa i hela huset som jag kan ha på min enorma vattenskalle utan att håret blir superplatt, hittar den efter typ fem timmar (jag överdriver aldrig) och går ut i stjärtvädret. Väl framme vid busshållsplatsen (eller p-fickan, för det är just vad det är) så har jag skorna packade med snö och issnöflingor som pickar i mina annars så vackra ögon. Jag kokar av ilska och inte blir det bättre av att varje lastbil som kör förbi stänker sju liter (och nu överdrev jag faktiskt inte!) smutsigt avgas-äckel-vatten på mig. Genomblöt och med ilska-metern i topp är det sedan någon vidrig 50-årig lastbilschaffis som tror att jag behöver piggas upp. Han tutar därför åt mig och tittar på mig som en riktig sliskäckelgris. Hade jag haft en pistol i handel lovar jag att jag skjutit honom. För att slippa avvika från de andra så stänker jag självklart ner mig med vidervattnet från vägen.
Där någonstans kände jag att, nej, nu stannar jag hemma.

Så, här sitter jag nu i min ensamhet. Pappa har farit till jobbet just som vi började bli vänner igen. Helt ärligt klarade jag inte så bra av att vara sur på honom.
Jag ska väl börja med någon av mina trehundrasjuttioelva läxor jag har att göra. Helt allvarligt tror jag att jag håller på att bli utbränd. Alltså serri.
Tur att det är lov snart, då ska jag gå i ide. Hejdå.