I helgen åkte jag buss till Stina i Skellefteå. En helg med mycket fett och sovande. Trevligt.

Det är märkligt hur folk beter sig minuterna innan de kliver in i bussen. Bussen som går klockan fyra på fredagar är ofta ganska populär och det är typ packat med folk som vill hinna först in i bussen.
  Ca fem minuter innan bussen ska anlända börjar de riktigt bussugna lite diskret ställa sig upp. Låtsas att de inte orkar sitta längre (skitjobbigt efter en hel vecka med tidiga mornar). Så börjar de dra sig mot dörren som går ut till bussens-på-och-avstigningsplats-där-det-fortfarande-inte-är-någon-buss för att vara helt på den säkra sidan att inte komma sist in i bussen när det väl är dags.
  Tiden går och det är nu bara två minuter kvar till att bussen ska komma. Alla sitter (eller står) på helspänn med en enda tanke i huvudet: hur ska jag hinna lämna min packning och ändå hamna längst fram i kön?
Så är det någon brightskalle som får för sig att bussen kommer och tar tag i handtaget på väskan för att lyfta upp den. Detta utbryter en hejdundrandes kedjereaktion och på tre hundradelar har alla tagit upp sina väskor och börjar dra sig mot utgången (som fortfarande är stängd). Tyvärr var det falskt alarm. Bussen som kom körande skulle till Ö-vik och alla hoppas att någon ska ta första steget att ställa ner väskan på golvet, men det är ingen som vågar. Ingen vill ligga i underläge då racet mot bussen går igång.
  Någon slipad kille försöker lura de andra;
  - Den verkar vara sen..
  Någon stackars oerfaren åkare går på hans trick, backar och sätter sig längre bak. De mer rutinerade låtsas inte bry sig, men innerst inne skrattar de högt.
  Så visar den sig långt borta i fjärran: den gyllene bussen. Alla får en speciell blick i ögonen. Jag skulle vilja kalla den för något i stil med, jag-dödar-för-att-hinna-först-blicken.
  Feta tanter som ingen lagt märke till tidigare börjar nu ursäktande klämma sig fram genom skaran. Kanske försöker de lura i folk att de har en sjukdom som gör att fötterna bara går och går. Sure, tänker alla. Då kan du väl gå till Skellefteå? Men eftersom alla vill verka trevliga så låtsas de bara att det är supertrångt (vilket det förresten är) och låter inte för sitt liv tanten passera. Så träder svikaren i gruppen fram; mesen. Även kallad Pelle Svanslös. Denna person tror gott om alla och släpper självklart fram tanten. En extremt irriterad stämning utbryter bland övriga och de inser att det kommer bli en hård kamp med en sådan looser i gruppen.
  Så kör bussen fram till bussens-på-och-avstigningsplats-där-det-nu-är-en-buss och busschaffören kliver ur bussen. Han går i slowmotion och trycker in den topphemliga sifferkoden som öppnar dörren. Alla blir som galna (men låtsas självklart hålla sig lugna, man vill ju inte se alltför angelägen ut). Dumskallar som tidigare stått längst bak klämmer sig igenom och ursäktar sig med,
  - Eh, ursäkta. Kan jag bara få lämna väskan? Oooh, så tungt...
Och tro det eller ej, men dessa oärliga små djävlar går sedan och ställer sig typ trea trots mördarblickar från hela kön.
  Såhär håller det sedan på tills alla slaktat sig förbi sina underlägsna motståndare. Sist in i bussen kliver alltid Pelle Svanslös, men Pelle är glad ändå. Han är ju alltid glad, även om han just blivit nermejad av en fet tant.
  Tänk så fin världen skulle ha sett ut om alla var som Pelle Svanslös.