Hon: Vänta.. vänta.. Har du tänkt betala med kort?

Jag: .. jaa...

Hon: Åh, det går inte. Det är något fel på våran sånhär kortläsar-grej

Jag: Okej, men kan jag lägga undan det här då, så går jag och tar ut pengar?

Hon: Jodå, vilket namn?

Jag: Schampi, det stavas S-C-H-a-m-p-i

Hon: Okej.

Jag tittar på lappen hon skrivit: Shampi. Hon är tydligen hörselskadad och hörde inte när jag stavade åt henne.

Hon: Eller ska det vara ett e här?

Jag: Ett e? Njäe, alltså..

Hon klämmer in ett e på lappen, det står nu Sheampi.

Jag: Alltså det spelar väl egentligen ingen roll, men det ska vara ett c mellan s:et och h:et. Och inget e någonstans. Men, ah, skit samma.

Hon: Jaha, såhär.

Jag börjar seriöst fundera på att skaffa hörapparat till människan då jag tittar på lappen och skådar ordet Shanti. Är hon fullkomligt efterbliven?

Jag: Ha ha ha! men..

Hon: Vadå? Blev det fel?

Jag: Jaa, eller nä. Vet du, jag heter Shanti! Jag kommer snart, hejdå så länge!

Det är för tillfället några saker som får mig att vilja leva lite mindre när jag tänker på dem. Jag misstänker att ni är intresserade, därför får ni dem här i en lista (utan inbördes ordning. Förresten, fan vad jag hatar när de alltid säger i tävlingar på tv att de "läser upp resultatet utan inbördes ordning". De slösar bara på tid, säg till när de läser upp resultatet i inbördes ordning istället så skulle världen få ut mer av sin livstid):

Jag pratar för mig själv. Det här är ett beteende jag tidigare endast stött på i samband med väldigt gamla eller fulla människor. Stunderna när jag kommer på mig själv med att stå och mumla är jag varken gammal eller full, utan helt vanlig. Fast helt vanlig är jag ju inte, eftersom jag pratar med mig själv. Självpratet, eller vad man nu ska kalla det, handlar mestadels om att jag berättar vad det är jag gör. Typ "Nu ska jag bara låsa upp den här cykeln... då ska vi seee..", "nu ska jag ta på mig skorna..", "dags att äta.." osv, ni fattar. Det här är inte bra, jag slösar ju typ på mina stämband.

Alla tar körkort. Egentligen är jag glad över detta, främst för att andelen människor i min bekantskapskrets jag kan utnyttja vad gäller skjuts ökar för varje vecka. Samtidigt känns det lite jobbigt att jag inte är påväg att ta ett eget körkort. Men jag jobbar ändå på saken, på torsdag ska jag till exempel ta min första körlektion. Fast teoriboken måste jag erkänna att jag aldrig öppnat. Dessutom splattade jag just en fjäril med den (jag vet att man inte får döda fjärliar för att de är fina, men den här var äcklig. Det var typ inte ens en riktig), vilket inte ökar lusten att ens röra i boken. Men jag ska. Så småning om.

Facebook förföljer mig. Alltså nu är det såhär, att jag har faktiskt klickat bort att jag vill ha mail varje gång något händer på facebook. Har det här hjälpt? Nej! Varje gång jag loggar in på min mail har jag minst tio nya från facebook. Ofta jag är intresserad av ett brev där det står att någon av mina vänner har gjort ett test för att få reda på vem denna är i Simpsonsfamiljen? Eller spelat ett nytt spel eller skrivit ett meddelande? Det märker jag ju för i helvete när jag loggar in. Seriöst, facebook, det är inte roligt längre.

Jag måste sova. Klockan är nu 02.32 och jag är inte det minsta trött. Dagen har just börjat. Det var längesedan jag vände såhär mycket på dygnet och det måste åtgärdas. Skolan börjar om en vecka och då ska jag vara på topp. Viktigt. Dessutom har mina föräldrar beslagtagit nässprayen, så jag har inget att göra när jag inte kan sova. Elleerrrrrr.... ska jag säga en hemlig grej? Jag har en nässpray!!! Fast jag har inte använt den än, jag måste ju lära mig att motstå. Fast vi får se vad som händer ikväll. Jag är ju som sagt väldigt pigg, vilket ofta resulterar i sömnproblem..

Godnatt.

Från torsdag förra veckan till igår spenderade jag tillsammans med min familj i Stockholm. Detta är vad jag har gjort under resan:

Slösat pengar. Självklart, vad gör man annars när man är borta, speciellt i Stockholm? Eller slösa är väl egentligen fel ord, jag skulle nog vilja kalla det för att investera.

Ätit. Ja, jävlar vad här har ätits. Favoriten var en helt stört jättecool (jag måste för övrigt sluta säga att saker är coola, det låter ocoolt) restaurang med thaimat. Det var liksom som en djungel med en massa lampor i olika färger och träd och självlysande stjärnor. Och kan ni gissa vad man satt och åt i då? En fucking bungalow! Alltså hör (läser) ni vad jag säger (skriver)?!?!?! Man satt i en egen bungalow och åt! Det var helt sjukt mysigt! Och vill ni höra hur toaletten såg ut då? Jo, först gick man liksom genom hela djungelrestaurangen, sedan över en bro med vatten under. I vattnet var det fiskar! Riktiga fiskar! Hur som helst, toaletten. Det var liksom en massa sådana här krossade glasgrejer, typ mosaik överallt. Och kranen sedan! Man vred på en kokosnöt när man satte igång vattnet. Helt sjukt. Dessutom luktade tvålen jättegott.

Favorit nummer två (även om den var långt ifrån den helt extremt otroligt fatastiska upplevelsen på thairestaurangen) var självklart frukosten. Jag förstår inte det här med hotellfrukost, då jag vanligtvis äter typ ett halvt knäckebröd till frukost. När det gäller hotellfrukost däremot, så tar det aldrig slut. Men är det inte sjukt gott? Vava? Är det inte? Joho.

Simmat. Tillsammans med mina systrar har jag varje dag hängt i hotellpoolen där vi tränat på att simma som sjöjungfrur. Alltid bra att kunna, liksom. Men vet ni hur svårt det är? Alltså det är fan inte lika lätt som när man gjorde det i lågstadiet. Det är skitsvårt. Förresten, detta skedde endast då vi var ensamma, lite vett har vi ju i skallen. Nu får ju tyvärr många reda på det ändå, i och med att jag berättar det här.

Knäckt. Jag måste seriöst sluta knäcka alla mina knäckbara kroppsdelar. Det är fingrarna, handlederna, armbågarna, knäna, tårna och fotlederna (eller vad heter det? Vrister? Men ni vet, benens motsvarighet till handled). Detta tar nämligen upp en stor del av min vakna tid, dessutom är det väldigt ocharmigt, fortsätter jag såhär så blir jag aldrig gift.

Återupplevt barndomen. De som känner mig vet att jag inte drar mig för att vara barnvakt och titta på bolibompa en hel kväll, så det här var väl egentligen ingenting jag fick återuppleva eftersom jag anser att jag fortfarande befinner mig i den fina barndomens år. Vi åkte nämligen  till Junibacken, där jag sprang runt i Villa villekulla och åkte sagotåget (som var helt fantastiskt!). Sedan tittade vi på en Pippiteater. Jag passade även på att titta in i Pettsons, mumintrollens och Alfons hus. Sedan åt jag Pippis pannkakor mer sylt och grädde.

Gråtit. Jag tror det var gårdagsnattens brist på sömn som gjorde att jag av någon konstig anledning började gråta när en liten kille sprang fram och kramade Pippi och piratena efter teatern. Seriöst, det är ju inte friskt. Att gråta för en sådan sak alltså, inte att krama Pippi.

Kollat på dinosaurier. Vi var på cosmonova, kollade på en sådan där film. Fast det var faktiskt en 3D-film, så det var lite extra coolt. Sedan kollade vi på dinosaurieskelett. Det vanliga, ni vet.

Varit barnslig igen. Självklart besökte vi även Gröna lund där jag, förutom att åka karuseller
(ursäkta, men kvasten? Kan dom speeda upp farten lite eller?), inhandlade en
Slush i ett jättestort glas som jag, Matilda Schampi snart 18 år, gick runt och bar
 på. Jag och hundra 3-7 åriga barn. Men gott vare!

Inget bra på tv, vilket innebär att det är läge för en film.

Känner efter vilket humör jag är på. Det skulle vara skönt att gråta som fan, så jag väljer A walk to remember. Jag gråter alltid innan hon dött eller ens berättat att hon ska dö. Men så kommer jag plötsligt på att den egentligen suger, så jag kliver upp från soffan och tar beslutet the notebook istället. Sätter mig tillrätta och kommer plötsligt på att jag hatar scenen när de börjar storbråka och mamman som gömmer breven. Kliver därför upp från soffan igen, funderar en stund och sätter igång Juno. Sätter mig i soffan och kommer plötsligt på att jag inte orkar med Juno. Inga graviditeter ikväll. Jag reser mig därför för tredje gången upp ur soffan och bestämmer mig för att Kill bill är kvällens slutgiltiga val. Halvvägs genom den tre-stegs-långa vägen till soffan stannar jag upp och kommer på att så är inte alls fallet. Jag vill inte titta på Kill bill (utom möjligtvis scenen i tvåan när hon kör den där hjärt-stoppar-döds-pickar-grejen på Bills bröst. Helt fantastiskt coolt. Jag ska träna in den och köra på någon som inte förtjänar att leva). Jag vänder mig åter till filmhyllan och ser Meangirls. Aha, tänker jag. Perfekt. Synd bara att den snygga killen i filmen inte är jättesnygg, men det funkar. Jag sätter igång meangirls och är just påväg att slappna av, när jag ser Dum och dummare i hyllan. Jävlar i helvete tänker jag. Mina snart 18-åriga (!!!!!!!!!!!!) ben börjar bli för gamla för detta rännande fram och tillbaka. Jag får nöja mig med Meangirls.

Minuterna tickar på filmen, men jag kan inte sluta snegla på den ljuvliga omslaget med texten Dumb & Dumber. Då slår det mig att barnen i fattiga länder måste gå upp skittidigt och plocka bomull. Klarar de det, så klarar jag det här.

Nu ligger jag här och skrattar för mig själv. Jim Carrey funkar alltid och jag ångrar mig aldrig. Godnatt, så länge.

Jag är just hemkommen från bion, jag och Vilma såg den magiska leksaksaffären. Helt okej film.

Här fick jag återigen höra universums mest uttjatade skämt, näst efter "va? ska du till Grekland? ååh.. kan du inte stoppa ner mig i resväskan, tror du? ha ha ha", nämligen det som alltid kommer mellan reklamen och själva filmen, då lamporna tänds och draperierna åker för duken: "jaha! nu är det slut, då går vi väl hem då!".

Är det någon som har skrattat åt detta? Nej. Är det någon som hört någon annan skratta åt detta? Nej. Är det någon som ens dragit lite på smilbanden åt detta? Nej. Varje gång skämtet dras måste jag ta djupa andetag för att inte vända mig om och skrika att det inte är roligt. För det är inte roligt och det är ingen som inte hört det förut, så sluta. För det är inte roligt. DET ÄR INTE ROLIGT!!!

Alla har vi stött på problemet med att inte kunna sova, så även jag. När det inträffar mig ger jag ganska snabbt upp. Jag menar, min hjärna vill ju uppenbarligen vara vaken, sjukt onödigt att kämpa emot. Istället för att sova gör jag saker som jag annars inte har så mycket tid över till att göra, typ städa små lådor i mitt rum, göra armhävningar, putsa fönstret, se på skitdåliga filmer, läsa knasen osv. Det är dock en sak som håller på att utvecklas till ett problem. Det börjar som vanligt med att jag inte kan sova. Jag tittar upp i taket och försöker klura ut något att göra. Plötsligt börjar mina ögon snegla åt höger, där jag har en hylla. På hyllan står skålen. Men det är inte vilken skål som helst, det är nämligen där i den ligger: nässprayen.

Känslan när nässprayen börjar verka är, enligt mig, väldigt svår att slå. Det är så befriande, allt bara öppnar sig och luften strömmar fort till hjärnan. Helt obeskrivligt.

Problemet är bara det att jag tar sprayen utan att ens behöva, det hela handlar bara om kombinationen vad-ska-jag-göra-nu och vill-ha-nässprays-kick. Kvällen efter vill näsan ha mer spray och har därför blivit tät på riktigt, och vad gör man när man är tät i näsan? Jo, man tar nässpray! Nu vill ju alltså näsan ha spray och då ska den få det. Innan var det bara jag som ville ha, för att det var roligt. Så är karusellen igång. Det kan ta flera veckor innan jag inser att det måste få ett slut. Jag måste då offra två nätter när jag varken sover eller andas, sedan är allt som vanligt igen.

Men rätt som det är kommer det en natt när ligger jag där igen, klarvaken och sneglar på skålen med ett flin på läpparna...

Som jag tidigare nämnt var jag i helgen på Trästockfestivalen i Skellefteå. Tillsammans med Suss och Hanna invarderade jag min kusin Petter och hans tjej Sannas lägenhet (som för övrigt är typ en etta. Eller det finns ett kök också, är det en tvåa då?). Som ni kan tänka er blev det helt stört trångt. Om jag hade varit Petter eller Sanna hade jag på allvar strypt oss i sömnen. Vi kom liksom dit och tog över lägenheten, bredde ut våra madrasser och väskor, bestämde tv-kanal osv.

Efter den sista kvällen tror jag seriöst att de var nära att begå trippelmord, efter att de fått nys om vad vi nu hittat på. Denna konversation utspelade sig på kvällen mellan mig och Hanna i taxin, påväg till festivalområdet:

H: Åååh! Matilda, får jag ta en Bafucin? (ni vet dehär helt sjukt roliga halstabletterna man köper på apoteket som gör att man domnar av lite på tungan)

M: Ja, fast det är inte mina...

H: M-m-men... Vems väska är de här då?

M: Jag vet inte, jag har min här i alla fall. Eller vänta, jag tror att det där är Sannas väska!

Hanna hade lyckats få med sig Sannas väska i tron om att det var min. Jävla idiot.

De extremt irriterande Umeå-borna hade nu alltså tagit invasionen ett snäpp längre. Det var inte bara lägenheten som var våran, vi hade gått över på personliga ägodelar.

Jag skulle härmed vilja tacka Petter och Sanna för att ni inte dödade oss och säga förlåt för att vi var jobbiga ibland (för mestadels av tiden var vi ju ändå otroligt roliga). Vi lovar att aldrig mer komma tillbaka.

Inte förrän nästa år i alla fall...he...he...he...he...he...heee

Min klass fick i år den fenomenala idén att hyra en egen buss och åka till Arvikafestivalen. Detta skulle självklart innebära en jävla stämning och.. och.. jättekul. Men tror ni inte att Arvikaidioterna lyckas planera in sin festival just när jag ska jobba, kanske? Självklart. Jag sörjde allt hela slutet på terminen och även början på sommarlovet.
Nere i Arvika saknade de mig självfallet jättemycket och en kväll kändes det uppenbarligen naturligt att utbringa en skål för den saknade medlemen (stavas medlemen med två m? ladan-Hanna?). Förstår ni? En skål helt utan att jag bad dem! Typ.
Aah, jag gillar er också!

Det händer ofta att jag hittar saker i min väska som jag inte har någon aning om hur de kommit dit. Senast inträffade i helgen på Trästock, då jag tydligen hade Josefins mobil där i, vilket resulterade i att den helt ofrivilligt badade i öl. Den öppnade ölburken hamnade också i väskan av okänd orsak och person. Jag skulle aldrig vara så korkad att lägga ner en öppnad dricka i en väska, hellooohhhhhh.

Men! Det var inte mobil/öl-historien jag skulle berätta egentligen, utan att jag för några veckor sedan hittade ett par dam-skinnhandskar i väskan. Först blev jag lite rädd, då handskarna var misstänkt lika den handske ett av offren (eller vem fan det nu är) får hemskickad i brevlådan i en Beckfilm. Jag sköt sedan mördartankarna åt sidan och började fundera på vem i min närhet som kan ha glömt sina vantar i min väska. Jag har fortfarande inte kommit på vem det kan vara, men brukar faktiskt använda dem när jag cyklar hem ibland. Dock endast den sista biten när ingen ser mig, jag känner att det är lite mot min väldigt coola image att ha på sig detta typ av plagg. Jag har dem alltid i väskan för att vara beredd om någon plötsligt skulle komma på sig med att förvara dem där, jag suger nämligen på att hålla reda på saker och jag börjar tröttna på det här. Med det där ville jag ha sagt att förvararen gärna får höra av sig inom kort. Hur som helst så skulle jag tvätta ur min öldränkta väska när jag kom hem och lyckades av någon konstig anledning fiska opp (jag älskar ordet opp, det känns så fint, fråga mig inte varför) två par handskar. Och inte vilka handskar som helst, SKINNHANDSKAR! Nu skulle jag allt bra vilja veta vem fan det är som går och stoppar sina fula handskar i min väska? Jag vill inte ha dem! Och om du nu absolut måste stoppa handskar i min väska, så skulle jag föredra om det var stickade tumvantar, inga jävla skinnisar! Jag har nämligen två par nu.